Pagmert

I skrivande stund är det 4 timmar kvar tills det att jag lämnar Sverige, lämnar tryggheten, lämnar mina nära och kära.

Delar av mig ifrågasätter definitivt mitt val, ni vet de delar som hjärta, förnuft och hjärna.

Att göra ett val som innebär att på obestämd tid lämna sitt modersland för att uppsöka nya kulturer har alltid för mig i teorin varit lätt. Jag har flertal gånger känt att det är inte i Sverige jag hör hemma, jag har varit i jakt på något större. Vad "större" innebär har jag ingen aning om. Det är det jag chansar för att jaga rätt på.

Att komma till Australien för mig har alltid varit en dröm. Landet långt där borta har framställs sig själv för att vara något alldeles utöver det vanliga. Naturen, kulturen och människorna har lockat många av mina vänner att både komma OCH att återkomma till "The Land Down Under".

För att uppleva ett land måste man enligt mig bo, leva, jobba och därmed andas pulsen av en annan nation. Men detta kräver pengar och planering. Inget jag någonsin haft överflöd av.

För cirka ett halvår sedan så verkligen sprang mitt liv iväg ifrån mig, stress oro och annat gjorde att jag som annars varit känd för att "sjusova" hade nu svårt att somna utan musik i öronen då ångesten överrösta alla behagliga tankar. Livets trumma spelade på för fullt och jag kunde inte/ orkade inte dansa med något mera. Jag blev tvungen att stanna upp, fundera och hitta en mening. Meningen i början var definitivt en flykt, fly så fort du kan och hoppas på att ett land långt borta har en trummis med seg takt så du hinner med.

Jag hade definitivt bestämt mig för att åka. Jag börjar om på nytt, tänlte jag! Jag skulle bli smal, vacker och därmed glad. Jag räknade dagarna för att veta hur många kilo jag skulle behöva gå ner för att på Kastrup borda planet men endast 23 kg i väskan och 65 kg i kroppsvikt. Detta skulle bli en mardröm. Att i varje onyttig tugga känna hur längre jag kom ifrån mina drömmar gjorde mig illamående. Smal och lycklig, lycklig och smal. Jag visualiserade alla mina lyckliga tider med att jag i överslank kropp log mot hela världen som att jag erövrade den. Men jag erövrade INGET.

Sen helt plötsligt....

erövrade jag allt och detta gjordes på loppet av en vecka. Efter att min mamma gett mig en bok "Fjäril i koppel" och att jag parallellt med den läste självkänslalitteratur vände allt. Jag insåg sanningen. Jag har fan inte tid till det här. Att planera sina resor och drömmar efter kroppsvikt är absurt. Lycka är så mycket mer än en en slank kropp, min lycka är nu en mullig kropp, en mullig kropp som jag älskar och så kommer det att förbli. När jag träffar den galningen som vill leva livet ut med mig så kommer den att älska allt, mjuk mage,oproportionerlig  underkropp och dålig morgonandedräkt.

När jag släppte hela denna kroppsångesten (som jag läste i en dagbok för ett tag sedan började när jag var 13år) så blir automatiskt allting så mycket lättare. Verkligen mycket lättare. Man släpper liksom på tyglarna till sitt eget liv på ett alldeles underbart sätt. Man springer iväg men fjäderlätta steg och känner "SÅ HÄR VILL JAG LEVA FÖR EVIGT!" När man får insikt och förståelse varför man i olika läge agerat fel eller udda så får man en bättre bild av sig själv. Man förstår sig själv.

Jag kommer absolut inte påstå att jag är där 100% än, sånt här tar självfallet tid men jag ser framemot en nystart i ett varmt och främmande land.

Mycket handlar om timing. Ett ord som inte skulle nötas ut alldeles för mycket i min självbiografi, äntligen ser det dock ut som att just timingen är alldeles perfekt. Jag har inte hunnit köpa lägenhet, jag är singel och jag har ett bra jobb där jag snabbt kunde jobba ihop pengarna för resan.

Jag kommer inte att sticka under stol att jag har höga krav på Sydney, jag hoppas verkligen att jag kommer att trivas och därmed ge mig själv tid att lära känna mig själv och formas till det jag vill vara och stå för. Jag vill vara lycklig och stå för det jag är. (Låter lite som en låttext av Roger Pontare)

För att bli självständig och nöjd så måste man snabbt klippa bort de länkar i livet som hindrar en för att utvecklas, detta kan vara dåliga prioriteringar eller kanske till och med dåliga människor i ens omgivning. Dåliga människor och negativa människor som genom att trampa ner dig försöka att själva bygga upp en bättre men falsk självkänsla.
Känner du nu att du är en av de personerna som försökt trampa ner mig kan du redan nu ge fan i att läsa bloggen om mitt liv, det kommer att bli ett rent helvete för dig, här har du nämligen svaret på att det du försök med är ett misslyckande. Ett grovt sådant!

Nog om det.


Detta är långt ifrån stuket jag i framtiden kommer att ha på min blogg men jag ville börja men de emotionella så vi sedan kan koncentrera oss på dagens outfits, raggning och sushiätning.



Inom snar framtid kommer jag även att få en ny look på min blogg som kommer att vara AMAZING! Stay tuned!


Eran

Joanna Pagmert


Jag har hela världen framför mig. Stå fan inte i vägen för min sikt.